we♥it

"Flytta!?" Skrek jag och Kevin i mun på varandra. Det var inte ofta vi brukade ha samma åsikter om saker och ting, men i situationer som denna… Ja, kunde man ha någon annan åsikt?

"Ja! Pappa har fått nytt jobb! Och jag vet att ni kommer sakna USA, men ni kommer säkert trivas i Kanada också!" Mamma fortsatte att mala på i hopp om att vi skulle lugna ner oss. Vilket hon borde ha förstått från början, var lön löst.

"Jag tanker fan inte flytta!" Skrek Kevin och jag nickade instämmande. Aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle flytta ifrån Arizona. Att frivilligt byta ut varma, soliga och underbara Arizona mot ett regnigt och kallt Kanada, där det faktiskt snöade på vintern! Aldrig.

"Nu blir det så här och ni har tyvärr ingenting att säga till om, det här är en jätte bra möjlighet för er pappa!" Var mamma snabb att svara. Det var som om hon hade gått och övat på vad hon skulle säga till oss i månader. Vilket hon förmodligen hade. Det var bara pappa som var feg och åkte iväg på en affärsresa när det var dags att släppa bomben.

"Vadå ingenting att säga til l om!? Mina kompisar då? Och skolan?" Skrek jag.

"Du skaffar nya kompisar! Och det där med skolan tänkte jag faktiskt prata med er om." Svarade mamma, fortfarande i hopp om att få oss att ändra oss. Hon väntade inte på att vi skulle svara utan fortsatte "Det finns ett High school i Stratford och ett i grannstaden. Jag har broschyrer, här och här…" Sa hon och la fram två broschyrer var till mig och Kevin.

"Det är inte så lång resväg från Stratford till grannstaden, så ni får själva välja vilket av dem som ni vill gå på! Ni står redan på kö till båda och det är bara att säga upp en av platserna, beroende på vilket High school ni väljer."

Jag tog upp broschyrerna och inspekterade dem båda. Framsidan av broschyren om skolan som låg i Stratford pryddes av en bild på en ful, grå, sten byggnad. Medan den om skolan i grannstaden bara pryddes av skolans logga. Dock fanns en bild på skolan om man bläddrade en sida. Skolan i grannstaden såg större ut än den i Stratford och den såg även mycket modernare ut. Jag hade redan bestämt mig. Jag tänkte inte gå i någon gammaldags, sunk skola.

Men Kevin tänkte inte som mig. Man kunde verkligen inte tro att vi var tvillingar, vi som inte ens var lika!

"Jag vill inte åka långt för att komma till skolan. Så det får väl bli den i Stratford då. Men det betyder inte att jag faktiskt tänker flytta!" Sa han.

 

Tre veckor senare satt vi i morfars bil på väg till flygplatsen. Jag och Kevin hade efter mycket bråk och tjat, insett att vi faktiskt inte hade något val. Och hade tillslut gått med på att flytta. Det hade varit svårt att berätta det för mina vänner. Särskilt Millie. Vi hade känt varandra så länge jag kunde minnas. Hon hade stått på våran uppfart till det gamla huset och vinkat när vi åkte därifrån, utan att bry sig om att torka tårarna som strömmat ner för hennes kinder. Mina hade också runnit. Men d em hade mamma torkat bort och sagt "Du träffar henne igen! Hon kan ju hälsa på! Ingenting att gråta över." Det hade gjort mig arg, men jag hade inte orkat säga något.

Efter ett tag kom vi fram till flygplatsen. Pappa var redan i Stratford för att ta emot alla flyttkartonger och för att kunna börja jobba så snabbt som möjligt. Morfar följde med oss hela vägen till säkerhetskontrollen där han kramat oss länge och sedan väntat på andra sidan, tills han inte längre sett oss. Vi hade fått vänta på planet i en timme. Under den tiden hade vi gått runt i tax freen. När det äntligen var dags att gå på planet fick jag en stor klump i magen. Nu var det dags. Nu var det på riktigt. Vi lämnade Arizona för att flytta till en liten stad i Kanada. Jag kunde inte fatta det. Sakta följde jag efter mamma och Kevin in på planet. Jag satte mig vid fönstret, Kevin bredvid mig och mamma längs ut. Efter ett tag började planet sakta rulla mot startbanan. Under tiden berättade en flygvärdinna om säkerheten och om vad man skulle gör om planet skulle störta. Jag lyssnade inte så mycket. När planet väl hade nått startbanan började det rulla fortare. Efter ett tag gick det så bort att jag trycktes bak mot sätet. Sedan lyfte vi. Känslan var konstig. Trots att jag hade flugit många gånger förut. Jag satt och höll krampaktigt i armstöden vid min stol. Jag tittade ut. Jag såg staden, den var full av liv och ljus. Efter ett tag såg jag stora, torra slätter. Sedan blev planet omringad av moln och jag kunde inte längre se marken. "Hej då hemma!" Sa jag tyst för mig själv.

"Sa du något?" Undrade Kevin. Jag skakade på huvudet och vände blicken mot fönstret igen. Sedan lät jag en liten tår fly från ögat. En tår. Det var all jag kunde tillåta.

 

Kevins perspektiv

Flygresan från Arizona till Kanada var lång. Jag granskade min syster. Hon hade somnat för någon timme sedan. Själv kunde jag inte. Jag kunde inte sluta undra över vad som skulle hända nu. Hur såg vårt nya hus ut? Hur var skolan? Hur var ungdomarna? Jag kunde inte låta bli att vara arg på mina föräldrar. Dem brydde sig inte om vad jag och Lissa ville. Det var bara pappas jobb som spelade någon roll. Vi fick helt enkelt acceptera läget. Fast ändå kunde jag inte låta bli att vara nyfiken. Det skulle nog bli lite roligt ändå. Kanske. Jag hade pratat med pappa om hockeyn. Han hade berättat att min nya skolas hockeylag tydligen var riktigt bra. Så jag skulle söka när skolan började. Det var tredje dagen på höstlovet nu. Så vi skulle ha tid till att komma till rätta hemma innan skolan började. Vilket jag tyckte var skönt.

Jag tog upp Lissas Ipod och bläddrade mellan artisterna. Hon hade ganska bra musiksmak om jag skulle vara ärlig, men det skulle jag aldrig erkänna för henne. Jag bestämde mig för att lyssna på Chris Browns skiva, FAME. Första låten började och jag slöt ögonen. Efter ett tag började låten Next to you spelas. Snabbt spärrade jag upp ögonen och drog upp Ipoden. Fort innan bävern började sjunga tryckte jag på nästa låt. Till min lättnad hann jag innan hans bräkiga målbrotts röst hördes i hörlurarna. Nästa låt var Look at me now, en låt som jag gillade. Jag satt och nynnade med tyst för mig själv när musiken plötsligt pausades. Jag öppnade ögonen igen och såg att Lissa satt och blängde på mig. I handen höll hon Ipoden.

"Vad var det bra för?" Utbrast jag och blängde tillbaka.

"Fråga först!" Svarade hon.

"Men kom igen! Du sov ju!" Sa jag.

"Ja, då hade du kunnat vänta tills jag vaknade igen!"

"Vad bråkar ni om nu då?" Frågade mamma och tittade upp från sin bok som hon hade varit djupt försjunken i.

"Han snodde min Ipod utan att fråga." Var Lissa snabb att svara.

"Ja, men hon låg och sov. Jag ville bara inte väcka henne." Försvarade jag mig med.

"Ni inser inte hur otroligt barnsligt det här låter va?" Suckade mamma och började läsa igen.

"Förlåt…" Mumlade jag och Lissa samtidigt. Egentligen var vi nog inte arga på varandra. Vi ville bara ha en anledning till att få skrika tror jag.

Jag och Lissa sa inget mer till varandra och efter ett tag somnade hon igen. Denna gång lutade hon huvudet mot min axel. Jag saknade min syster ibland. För några år sedan hade vi alltid varit tillsammans, hennes vänner hade varit mina vänner och tvärt om. Nu pratade vi knappt med varandra. Det ville jag ändra på. Men hur jag skulle göra, visste jag inte. Efter ett tags grubblande kände jag hur även mina ögonlock blev allt tyngre och tyngre. Tillslut somnade även jag.

 

Jag vaknade av att mamma ruskade på mig. Lissa låg fortfarande lutad mot mig och sov.

"Va? Vad är det?" Mumlade jag sömnigt.

"Vi ska strax landa. Ni måste ta på er era bälten." Svarade mamma. Jag väckte Lissa och berättade samma sak för henne som mamma berättat för mig. Efter några minuter kände jag hur planet sakta började sjunka i höjd. Det pirrade obehagligt i magen. Efter yttligare några minuter träffade planets hjul marken med en duns. Vi fortsatte åka fort ett tag men planet tappade sakta fart. Vi väntade tills planet var helt stilla och vi hade fått godkänt av flygvärdinnorna innan vi reste oss upp. Vi lunkade sakta ut från planet. Väl ute fick vi vänta ett tag på vårt bagage innan vi tillslut kunde lämna flygplatsen. Pappa stod och väntade på oss med sin nya bil som han fått från jobbet. Den var stor och svart. Riktigt snygg också. Men jag kunde inte låta bli att hata allt som hade med pappas nya jobb att göra. När pappa fick syn på oss sprang han fram och omfamnade mamma. Sedan kysstes de hastigt. Han kramade snabbt Lissa och dunkade mig i ryggen. Sedan gjorde han en stolt gest mot bilen.

"Nå? Vad tycker ni om den?" Frågade han.

"Jätte fin älskling!" Svarade mamma. Jag och Lissa bara nickade.

Vi satte oss i bilen och började åka till vårt nya hus. Det tog ungefär en halvtimme att komma fram. Pappa sa till när vi kom till vårt område. Alla hus var stora och fina. De såg riktigt dyra ut allihopa. Tillslut saktade pappa in och körde upp på en uppfart. Sedan stannade han bilen.

"Ja, då var vi framme" Sa han.

Huset utanför var lika stort och ståtligt som alla andra hus i området. Det var vitt och var omringat av en stor, vältrimmad gräsmatta. Jag öppnade min bildörr och klev ut. Vinden kom genast emot mig och fick mig att rysa. Pappa var redan framme vid bakluckan och hämtade ut våra väskor. Jag tog min som stod på marken och följde sedan efter de andra mot ytterdörren. Mamma gick först och började låsa upp dörren när hon kom fram. Sedan drog hon upp dörren och lät mig och Lissa kliva in först. Jag tog ett kliv över tröskeln och sedan stod jag i den stora hallen.

 

 

---

Så! Där har ni första kapitlet av denna novell! Har redan skrivit fyra kapitel och de kommer komma upp snart. Kommentera om ni gillade den! Jag vill även ha tips :) Kram